Erika Lindeblad

Det gör så ont i mig. Det gör så ont att se och höra tjejer och killar som råkar ut för samma sak som jag råkade ut för. Ätstörning. Det gör så ont att jag nästan börjar gråta. Att jag bara vill krama människan och tala om för personen hur fin hon eller han är. Trots att jag inte känner dem. Jag vill kunna gör allt för dem. Kunna få dem att förstå.

Jag kan kanske inte göra allt men jag kan försöka få dem att förstå genom att berätta vad dem utsätter sin kropp för, sig själva och alla människor runt omkring. Ge dem mina erfarenter, min resa. Jag kan iallafall göra ett försök men jag vet hur hopplös jag själv var. Hur svårt jag hade för att förstå. Men kan jag hjälpa någon genom att dela med mig av min resa så är glad. 

 

Med ett friskt tänk och utan en djävul som talar om för mig vad jag borde göra så kan jag inte förstå hur jag inte kunde inse hur sjuk jag var. Jag kan inte förstå hur jag kunde få ångest över att äta en gurkskiva innan middagen, ångest över att ta något spontant, ångest över att äta god härlig underbar mat. Jag kan inte förstå hur jag kunde får ångest över allt som handlade om mat.

Under min period som sjuk fanns det inget annat än mat och träning i mitt huvud. Jag åt minimalt med mat och jag tränade mängder. Jag pressade mig och tryckte ner mig själv varje dag. Jag var värdelös och misslyckad. Jag gjorde aldrig något bra. För det kan ju alltid bli bättre. Jag levde i min bubbla och jag trodde jag var glad att jag mådde bra. För så länge jag gjorde som djävulen i mig sa åt mig att göra var den nöjd och som belöning fick jag känna att jag var bra.Att jag mådde bra. Helt sjukt om du frågar mig nu. Men då var det helt naturligt, helt normalt. 

Jag börjar nästan gråta. För under denna perioden gick jag miste om så mycket. Jag gick miste om allt det fina i livet. Livet med ätstörning och anoroxi är inget liv. Den tar allt ifrån en. Den där djävulen fick mig nästan att pressa mig så hårt att jag höll på att lämna denna jorden. Jag var nära döden på riktigt. Som tur var dog jag inte. Men jag dog på många andra sätt. Och jag kommer aldrig kunna förändra den tiden som varit. Hur mycket jag än skulle vilja. 
Jag har slitit på min kropp och min kropp tål inte mycket. Jag har utsatt mina vänner, min familj och min omgivning för jobbiga, tunga, svåra, onödiga situationer. Fått dem att må dåligt. Och det förstod jag inte. Jag förstod aldrig hur krävande och jobbig jag var. För det är man. Jag har varit ifrån det jag älskar så mycket i flera månader, träningen, pga av att jag höll på  att träna ihjäl mig. Jag har legat sömnlös flera nätter och tänkt på vad jag ska "få" äta på min "unnar-dag". Jag har tyckte jag varit tjock trots min sjuka undervikt. Jag har gråtit mängder över hur jag ser ut och mat som jag ätit. Jag har struntat i att följa med vänner på fester. Rädd för oväntade mat stunder och att någon ska bjuda på något. Jag har missat allt det som ska vara roligt för att jag varit rädd för mat, oväntade stunder eller inte haft orken till mer än träning och planering av mat och träning. 

 

Jag är frisk i tanken nu. Jag mår bra psykiskt. Det har tagit långt tid men nu mår jag så mycket bättre. I huvudet. Men min kropp mår inte bra. Den tål inte mycket. Är sliten och mager.Jag har just nu ett blodvärd som ligger alldeles för lågt. Allt detta för att jag för två år sedan tog beslutet att gå ner i vikt.

Det jag vill säga är de beslut ni tar kan drabba er negativt resten av era liv. Jag kommer alltid vara känslig och jag kommer alltid få vara uppmärksam och tänka extra på vad jag gör, hur jag gör. Jag får helt eneklt leva med det och jag accepterar det men jag vill bara säga till er, som fortfarnade har chansen att göra en förändring, gör inte som jag. Pressa inte dig själv och din kropp så du mår dåligt. Ta hand om dig själv och ta hand om de liv du fått. För det är du värd. Det är din kropp värd.