Jag får ofta frågor om vilken vikt jag var tvungen att ha för att få börja träna igen, vilket bmi eller hur långt tid det tog för mig att komma tillbaka till träningen igen efter mitt träningsförbud.
Nu låter det som att jag har jättemånga läsare men det är endel som har frågat om detta och jag tänkte ta mig tillfälle att skriva lite om det eftersom det verkar som att endel av er är intresserad. Om du är inte är en av dem så behöver du absolut inte läsa. Bara klicka ner sidan, läs eller göra något som intresserar dig. Ganska enkelt. Ganska bra.
När jag började min behandling på Anorexi/bulimi Center i Kalmar, även kallat abc, hade jag ingen jättelåg vikt. Jag hade en väldigt låg normlvikt men jag hade ett sjukt tänk kring mat och träning. Och om livet. Dessutom hade jag ett hjärt som knappt orkade slå, en kropp som var fruktansvärt nedbruten och en kropp som inte fungerade optimalt.
Träning är något som jag har hållt på med hela mitt liv. Jag började spela fotboll när jag var runt 8 år i ett kill-lag. Jag och min kompis spelade tillsammans med killarna tills vi var omkring 11-12 år. Sen gick vi till flick-fotboll för att sedan gå till dam-laget.
Jag har alltid gillat att springa. Alltid haft bra kondition och så är jag jävligt envis.Därför har mittfältet blivit en given plats för mig. Löpstark och envis = en okej yttermitt eller innermitt.
Fotbollen har varit det jag tyckt varit roligast och löpningen har jag bara sett som en rolig grej att göra någon gång i bland. Inte springa långt inte springa mycket bara springa lixom för att det är skönt och för att jag kan.
Mitten av min " fotbollskarriär" skadade jag ledbandet och var bort lite till och från fotbollen under ca ett års tid.Sen när jag kom tillbaka var det bara köra igen, tejpade fötter var dock ett måste.
Sen kom sommaren 2011 då hade jag gått ner ca 13 kilo. Jag förstod ingenting. Jag förstod inte vad alla oroade sig över eller varför man ens la så mycket energi på något som jag hade full koll på. Jag mådde ju bra och fotbollen gick jättebra.
Jag hade dessutom fått ett större intresse för löpningen. Jag var ute och sprang de dagarna jag inte tränade fotboll. Ibland tränade jag löpning även om jag inte var fri från fotbollen. Jag tränade fotboll hemma med laget, spelade matcher, gick en idrottslinje på gymnasiet där vi hade fotboll inlagt i schemat men även mängder av andra aktiviteter och utöver detta tränade jag löpning. Det gick jättebra och var jättekul. Ett tag.. tills allt blev tvång och måsten.
Den lilla mängden energi jag stoppade i min kropp gick åt till mitt hjärta. Att hålla mig levande. Min kropp jobbade stenhårt med att hålla mig levande och jag började "äta på mig själv". Alla muskler som jag byggt upp försvann. Men vad skulle min kropp göra? Den försökte ju bara hålla mig vid liv och tog allt vad den kunde komma åt för att lyckas med det. Och idag får jag säga: "Tack kroppen, tack för att du förstod bättre än jag."
I slutet av sommaren 2011 började jag min behandling på abc efter mycket om och men. Och där får jag tacka min familj för att jag sitter här idag. Utan dem vet jag inte vart jag hade varit.
Jag hade som sagt då ingen jättelåg vikt men en kropp som var nedbruten och utsliten och ett hjärta som knappt orkade slå. Där fick jag träningsförbud. Och i samma stund som jag fick träningsförbud rasade hela min värld. Inte bara för att mina hjärnspöken sa åt mig att jag kommer bli tjock och jag kommer misslyckas med allt så var och är träningen en så stor del av mig. Jag är en träningsmänniska thats it.
Jag blev mer deprimerad över att inte få röra på mig men jag visste att ju mer jag drar ut på det och om jag inte äter kommer jag inte få börja träna. Så jag tog mig i kragen, åt det jag skulle, tränade inget och jag fick ett starkare hjärta. Jag fick efter ett tag börja träna igen. Under väldigt kontrollerade former. Somsagt jag är envis. Och jag tyckte nästan det var skönt ett tag att inte behöva tänka på mat och träning hela tiden och jag tyckte det var skönt att kunna "få" äta. Slippa massa måsten och tvång inom träningen och bara göra.
Jag fick träna max 2 ggr/ vecka det var tufft men det var en början. Och tillslut fick jag börja träna lite mer fritt och som innan. Min kropp mådde bättre än tidigare och jag hade börjat äta mer och det var det viktigaste. Så länge jag inte gick ner i vikt så var det nu lugnt.
Men så bra gick det inte. Efter några veckor hade jag gått ner ca 7 kilo till.. och det var bara att börja om från början typ.
Denhär gången var det allvarligare. Jag hade gått ner till en vikt som var hemsk. Hade ett hjärta som knappt slog och en kropp som knappt orkade hålla mig vid liv. Jag fick åter träningsförbud och denna gången var det svårare att komma på fötter igen. Jag såg inte meningen med livet. Visste inte vad det var jag skulle komma tillbaka till om jag ville tillbaka. Mina hjärnspöken hade ett starkt grepp om mig och jag var så jäkla svag. Jag isolerade mig från allt och alla. Ville inte träffa någon ville inte prata med någon. Jag var inte död, död som begraven, men jag var mer död en levande. Jag hade inget liv och jag visste inte varför jag levde. Jag mådde verkligen fruktansvärt dåligt ett tag men jag reste mig. Jag bestämde mig för att det inte var så här jag ville leva. Det var inte lätt men det var en början.
Jag satte upp en målvikt som jag var tvungen att nå för att få börja träna igen, göra det jag älskar och leva det liv jag förtjänar. Det var inte den lättaste vägen att ta sig dit men jag kom dit och jag fick börja träna igen. Under kontrollerade former. Detta var i början av sommaren 2012.
När jag mådde detta målet var jag så otroligt glad och stolt över mig själv. Jag såg en mening med livet. Jag hade till och med energi till att vara lite glad vilket gjorde att jag fortsatte på samma spår. Jag gav inte upp och tillslut fick jag börja träna mer och mer. Jag fick belöning för allt hårt arbete och det var viktigt för mig.
Sommaren 2012 var den bästa på så himla länge jag var lycklig och jag hade underbara människor runt omkring mig. Det bidrog mycket till att jag är där jag är idag.
Men jag har förlorat så mycket för ingenting. Jag har kastat bort två år av mitt liv på ingenting. Jag har gått miste om så mycket. Jag ångrar mig men det finns inget jag kan göra åt det. Jag kan bara blicka framåt och ta lärdom av allt som jag gått genom.
Jag utsatte människor i min omgivning för situationer som jag aldrig vill sätta dem i igen. Jag var blind och jag var dum. Men det förstod jag inte.
Jag utsatte mig själv för fruktansvärda grejer och jag sänkte mig själv så långt ner att jag inte tyckte jag förtjänade att leva. Hur fruktansvärt är inte det? Jag är ju bra och jag duger faktiskt väldigt bra. Precis som jag är och det hoppas jag ni också tycker om er själv.
Som sagt ta hand om er själv och ni kommer bli förvånade över hur bra man faktiskt mår om man sluta sätta press på sig själv, slutar tänka så mycket på vad andra tycket och tänker. Gör din grej och var stolt över det!
Idag mår jag så sjukt jäkla bra. Jag tycker om mig själv mer och mer. Jag accepterar mig själv på ett helt annat sätt. Jag trivs mer och mer med min kropp och jag kan säga att jag är stolt över den jag blivit. Jag älskar mitt liv och min träning är idag viktigare och framför allt roligare för mig än någonsin.
Jag spelar inte mycket fotboll längre, tyvärr, men det kommer. Men jag har hittat passionen för friidrotten och min löpning och jag är bra på det! Jag älskar det.
Det har hänt så otroligt mycket med mig på bara några veckor. Både psykiskt och fysiskt. Dessutom blev jag ju friskförklarad för bara några veckor sen. Det säger ganska mycket!
Så om du frågar mig idag om när man ska eller får börja träna igen om man har ätstörning så blir mitt svar typ såhär:
Fråga dig själv varför du tränar och varför du vill träna? Vad är ditt mål med din träning? Va ärlig mot sig själv det är jätteviktigt! När du kommit fram till de svaren frågar du dig själv kommer jag klara av att ge min kropp tillräckligt med energi för att träna?
Om du innerst inne vet att svaret kommer bli nej. Då ska du inte träna och vet du varför? Kan du inte ge din kropp den energi som krävs för träning finns det ingen mening med att träna. Vi tränar för att må bra, bygga muskler, bli starkare, smalare och snyggare. Visst? Alla har vi olika mål eller hur?
Oavsätt mål med träningen krävs det att man äter ordentligt, att man ger kroppen det den behöver. Bra mat och mycket mat. Utan mat stannar ämnesomsättningen upp och du förbränner inprincip ingenting av det du stoppar i dig för att kroppen sparar på den lilla energi som du får i dig och om ditt mål är att gå ner i vikt kan detta ge motsatt effekt.
Du kommer heller inte bli starkare eller kunna bygga muskler utan mat.
En bening, slapp, blek, sjuk kropp är ingen snygg kropp så utan mat kommer du inte bli snygg.
Så länge du inte klarar av att ge kroppen vad den behöver finns det ingen mening med att träna för du kommer inte nå dina mål. Snarare tvärtom. Du kommer bryta ned dig själv, bli deprimerad och du kommer bli svagare. Tro mig jag vet. ÄT människor ät! ni kommer må bättre och ni kommer nå era mål.
Jag har inte blivit bra på min friidrott för att jag struntat i att äta. Jag har blivit bra på det för att jag är envis, för att jag har börjat lyssna på min kropp och ge den den maten och energin som den behöver.
När ska människor förstå att mat är inget man ska undika? Mat är något som vi behöver för att fungera och orka leva! ALLA människor behöver mat och vi behöver mer än vad vi tror.
Tack för mig. HEJ!
