Erika Lindeblad

Varför denna blogg?

Kategori: Ätstörning och Anoroxi

Jag startade egentligen denna bloggen för att jag skulle kunna skriva om min sjukdom. Kunna skriva och försöka få andra att förstå. För att kunna gå tillbaka när dessa bekymmer är historia och även för att kunna hjälpa andra.
Men jag ska uppriktigt säga att jag är rädd. Rädd för att uttrycka mig. Rädd för att visa mina känslor. Rädd för att sätta ord på den smärtan och den ångesten som kan uppstå. 
Jag är rädd för att skriva. Rädd för att erkänna för mig själv. Jag vet att alla vet och alla vet att jag vet. Men ingen vet hur och ingen vet hur de ska bete sig. Det är jobbigt. Jag har lärt mig prata om min sjukdom. Jag har lärt mig hantera den i viss mån. Men jag har haft svårt att berätta för mina vänner. Svårt för att lägga mina bekymmer på någon annan även om jag vet att de skulle finnas där för mig, stötta mig. Men allt det här är så svårt att förstå. Jag vet inte vad jag ska börja. Lättast skulle vara om någon vågade fråga. Någon vågade prata om det bara fråga det dem vill veta. Men så enkelt är det inte. tyvärr. 

Just nu är jag inne i en bra period. Eller hyfsat iallafall. Dock har denna dagen varit tuff. 
Idag har jag blivit tvungen att sätta ord på smärta. Sätta ord på ångest. Idag var jag tvungen. 
Mitt projektarbete som jag har nu i trean det är just att bli frisk. Och i projektarbetet ingår att skriva en rapport. En rapport över en jobbig del av mitt liv. Det liv som jag lever nu.
Jag vill inte leva såhär. Jag är trött på att bli styrd. Trött på alla måsten och "du får inte". Så jävla trött är jag! 
Jag vet att med hjälp av mina ord, min kunskap och mina erfarenheter kan hjälpa andra så jag ska försöka bättra mig på den fronten. Jag ska sätta ord på mina känslor. Jag ska sätta ord på smärtan och ångesten. Men också på lyckan.
Jag vill inte att någon någonsin ska få uppleva det helvetet jag levt i och lever i. Jag hoppas bara jag kan hjälpa någon. Få personer att förstå i tid att det som håller på att hända är inte värt ett piss. Jag förstod ingenting. Inte förens det var försent. Och här är jag nu. 


Kommentarer


Kommentera inlägget här: