Erika Lindeblad

Föreläsa

Kategori: Fina stunder

Jag är så himla glad! jag ska få föreläsa och dela med mig av min resa från ätstörd till elitidrottare. Det ska bli så himla kul! Det är sånt här jag vill göra! Sånt här jag vill  hålla på med! 
Tack till UF företaget Vocali som gör detta möjligt för mig! :) 
Ni kan läsa mer om företaget och min föreläsning på deras Facebook-sida. Vocali UF heter dem där. Det finns också en hemsida. www.vocali.se 
 
 

Dumma perfekt

Kategori: Tankar

Jag vet att många av er som följer och läser min blogg har eller har haft ätstörning och därför vill jag skriva några rader om att det faktiskt går att leva ett liv utan ätstörning. Och till alla er som läser min blogg och är fria från sånna här bekymmer, var glada att ni inte hamnat där! 
 
Jag har i hela mitt liv, när jag tänker efter, varit missnöjd med mig själv, tyckt att jag inte ser tillräckligt bra ut, inte tyckt att jag är tillräckligt bra, tyckt att jag inte räcker till.
Jag har hatat mig själv. Jag har varit jätterädd för att misslyckas, att göra fel. För fel är lika med att vara misslyckad som person. Vara sämst i världen och inte duga till någonting. Jag hade fått för mig att om jag inte var bäst på allt, om jag inte gjorde det jag trodde andra förväntad sig av mig var jag inget att ha, var jag inte perfekt, jag var värdelös. 
Jag mådde så dåligt, hade en ständig press på mig själv och jag hade en så sjuk ångest över allt jag skulle göra. 

Det här är en stor orsak till varför jag hamnade i ett ätstörnings-mönster, varför jag fick anorexi. Jag fick för mig att om jag bara blev smalare och duktigare skulle alla tycka om mig lite mer och kanske till och med fler skulle tycka om mig. Tyvärr vet jag att många där ute tänker såhär också. Men det jag vill säga är att det är fel. 
 
Låt oss säga att alla ni skulle få beskriva en perfekt kropp, ett perfekt liv eller en perfekt party-kväll. Inte skulle ni skriva exakt samma sak? Eller hur? För perfekt är eller ser förmodligen inte lika dant ut för alla. Och det jag menar är att det är svårt att vara perfekt eller ha det perfekta livet när alla ändå inte tycker lika dant eller hur? Så vad säger ni, låt oss skippa det där ordet perfekt och va stolta och glada över vad ni har och hur ni ser ut! För jag slår vad om att ni alla har något som någon annan skulle vilja ha. Vi tjänar ingenting på att gå runt och försöka vara perfekta för vi kommer inte kunna leva upp till allas förväntningar ändå. Vissa kommer tycka du är konstig för de val du gör. Vissa kommer tycka du är grym att du gör det du gör. Men det viktigaste är väl ändå att du gör det du vill och det du känner att du vill göra. Så skit i vad andra säger och tycker om dina val, ditt utseende och ditt liv. Det viktigaste är att du mår bra! Och om du slutar bry dig så mycket om vad andra kommer tänka och tycka så kommer du må bra. Du kommer må sjukt bra! Jag vet.
 
Jag slutade bry mig om vad andra skulle tycka om mig. Jag slutade lägga ner så mycket onödig energi på försöka vara perfekt och istället lägga ner energi på att vara den bästa versionen av mig själv. Ta hand om mig själv. Vara stolt över att vara jag och vara glad över att jag är jag. 
Jag är lyckligare än någonsin och jag älskar mitt liv. Och jag vet att det beror jättemycket på att jag har börjat acceptera mig själv för den jag är och för att jag har slutat bry mig så mycket om vad andra ska tycka och tänka om mig. Jag är jag och jag är stolt över det! Och du borde också vara glad över att du är du! Lev ditt liv, på ditt sätt och skit i människor som inte kan tycka om dig för den du är och ta istället tillvara på dem som tycker om dig för att du är du! Det kommer vi alla tjäna på och framför allt du! :) 
 
Tack för mig. HEEEEEEEJ! 
 
 

Min resa - fokus träning

Kategori: Om mig

Jag får ofta frågor om vilken vikt jag var tvungen att ha för att få börja träna igen, vilket bmi eller hur långt tid det tog för mig att komma tillbaka till träningen igen efter mitt träningsförbud.
Nu låter det som att jag har jättemånga läsare men det är endel som har frågat om detta och jag tänkte ta mig tillfälle att skriva lite om det eftersom det verkar som att endel av er är intresserad. Om du är inte är en av dem så behöver du absolut inte läsa. Bara klicka ner sidan, läs eller göra något som intresserar dig. Ganska enkelt. Ganska bra. 
 
När jag började min behandling på Anorexi/bulimi Center i Kalmar, även kallat abc, hade jag ingen jättelåg vikt. Jag hade en väldigt låg normlvikt men jag hade ett sjukt tänk kring mat och träning. Och om livet. Dessutom hade jag ett hjärt som knappt orkade slå, en kropp som var fruktansvärt nedbruten och en kropp som inte fungerade optimalt. 
Träning är något som jag har hållt på med hela mitt liv. Jag började spela fotboll när jag var runt 8 år i ett kill-lag. Jag och min kompis spelade tillsammans med killarna tills vi var omkring 11-12 år. Sen gick vi till flick-fotboll för att sedan gå till dam-laget. 
Jag har alltid gillat att springa. Alltid haft bra kondition och så är jag jävligt envis.Därför har mittfältet blivit en given plats för mig. Löpstark och envis = en okej yttermitt eller innermitt.
Fotbollen har varit det jag tyckt varit roligast och löpningen har jag bara sett som en rolig grej att göra någon gång i bland. Inte springa långt inte springa mycket bara springa lixom för att det är skönt och för att jag kan. 
Mitten av min " fotbollskarriär" skadade jag ledbandet och var bort lite till och från fotbollen under ca ett års tid.Sen när jag kom tillbaka var det bara köra igen, tejpade fötter var dock ett måste. 
Sen kom sommaren 2011 då hade jag gått ner ca 13 kilo. Jag förstod ingenting. Jag förstod inte vad alla oroade sig över eller varför man ens la så mycket energi på något som jag hade full koll på. Jag mådde ju bra och fotbollen gick jättebra. 
Jag hade dessutom fått ett större intresse för löpningen. Jag var ute och sprang de dagarna jag inte tränade fotboll. Ibland tränade jag löpning även om jag inte var fri från fotbollen. Jag tränade fotboll hemma med laget, spelade matcher, gick en idrottslinje på gymnasiet där vi hade fotboll inlagt i schemat men även mängder av andra aktiviteter och utöver detta tränade jag löpning. Det gick jättebra och var jättekul. Ett tag.. tills allt blev tvång och måsten. 
Den lilla mängden energi jag stoppade i min kropp gick åt till mitt hjärta. Att hålla mig levande. Min kropp jobbade stenhårt med att hålla mig levande och jag började "äta på mig själv". Alla muskler som jag byggt upp försvann. Men vad skulle min kropp göra? Den försökte ju bara hålla mig vid liv och tog allt vad den kunde komma åt för att lyckas med det. Och idag får jag säga: "Tack kroppen, tack för att du förstod bättre än jag." 
I slutet av sommaren 2011 började jag min behandling på abc efter mycket om och men. Och där får jag tacka min familj för att jag sitter här idag. Utan dem vet jag inte vart jag hade varit. 
Jag hade som sagt då ingen jättelåg vikt men en kropp som var nedbruten och utsliten och ett hjärta som knappt orkade slå. Där fick jag träningsförbud. Och i samma stund som jag fick träningsförbud rasade hela min värld. Inte bara för att mina hjärnspöken sa åt mig att jag kommer bli tjock och jag kommer misslyckas med allt så var och är träningen en så stor del av mig. Jag är en träningsmänniska thats it. 
Jag blev mer deprimerad över att inte få röra på mig men jag visste att ju mer jag drar ut på det och om jag inte äter kommer jag inte få börja träna. Så jag tog mig i kragen, åt det jag skulle, tränade inget och jag fick ett starkare hjärta. Jag fick efter ett tag börja träna igen. Under väldigt kontrollerade former. Somsagt jag är envis. Och jag tyckte nästan det var skönt ett tag att inte behöva tänka på mat och träning hela tiden och jag tyckte det var skönt att kunna "få" äta. Slippa massa måsten och tvång inom träningen och bara göra. 
Jag fick träna max 2 ggr/ vecka det var tufft men det var en början. Och tillslut fick jag börja träna lite mer fritt och som innan. Min kropp mådde bättre än tidigare och jag hade börjat äta mer och det var det viktigaste. Så länge jag inte gick ner i vikt så var det nu lugnt. 
Men så bra gick det inte. Efter några veckor hade jag gått ner ca 7 kilo till.. och det var bara att börja om från början typ. 
Denhär gången var det allvarligare. Jag hade gått ner till en vikt som var hemsk. Hade ett hjärta som knappt slog och en kropp som knappt orkade hålla mig vid liv. Jag fick åter träningsförbud och denna gången var det svårare att komma på fötter igen. Jag såg inte meningen med livet. Visste inte vad det var jag skulle komma tillbaka till om jag ville tillbaka. Mina hjärnspöken hade ett starkt grepp om mig och jag var så jäkla svag. Jag isolerade mig från allt och alla. Ville inte träffa någon ville inte prata med någon. Jag var inte död, död som begraven, men jag var mer död en levande. Jag hade inget liv och jag visste inte varför jag levde. Jag mådde verkligen fruktansvärt dåligt ett tag men jag reste mig. Jag bestämde mig för att det inte var så här jag ville leva. Det var inte lätt men det var en början.
Jag satte upp en målvikt som jag var tvungen att nå för att få börja träna igen, göra det jag älskar och leva det liv jag förtjänar. Det var inte den lättaste vägen att ta sig dit men jag kom dit och jag fick börja träna igen. Under kontrollerade former. Detta var i början av sommaren 2012. 
När jag mådde detta målet var jag så otroligt glad och stolt över mig själv. Jag såg en mening med livet. Jag hade  till och med energi till att vara lite glad vilket gjorde att jag fortsatte på samma spår. Jag gav inte upp och tillslut fick jag börja träna mer och mer. Jag fick belöning för allt hårt arbete och det var viktigt för mig. 
Sommaren 2012 var den bästa på så himla länge jag var lycklig och jag hade underbara människor runt omkring mig. Det bidrog mycket till att jag är där jag är idag. 
 
Men jag har förlorat så mycket för ingenting. Jag har kastat bort två år av mitt liv på ingenting. Jag har gått miste om så mycket. Jag ångrar mig men det finns inget jag kan göra åt det. Jag kan bara blicka framåt och ta lärdom av allt som jag gått genom. 
Jag utsatte människor i min omgivning för situationer som jag aldrig vill sätta dem i igen. Jag var blind och jag var dum. Men det förstod jag inte. 
Jag utsatte mig själv för fruktansvärda grejer och jag sänkte mig själv så långt ner att jag inte tyckte jag förtjänade att leva. Hur fruktansvärt är inte det? Jag är ju bra och jag duger faktiskt väldigt bra. Precis som jag är och det hoppas jag ni också tycker om er själv. 
Som sagt ta hand om er själv och ni kommer bli förvånade över hur bra man faktiskt mår om man sluta sätta press på sig själv, slutar tänka så mycket på vad andra tycket och tänker. Gör din grej och var stolt över det! 
 
Idag mår jag så sjukt jäkla bra. Jag tycker om mig själv mer och mer. Jag accepterar mig själv på ett helt annat sätt. Jag trivs mer och mer med min kropp och jag kan säga att jag är stolt över den jag blivit. Jag älskar mitt liv och min träning är idag viktigare och framför allt roligare för mig än någonsin. 
Jag spelar inte mycket fotboll längre, tyvärr, men det kommer. Men jag har hittat passionen för friidrotten och min löpning och jag är bra på det! Jag älskar det. 
Det har hänt så otroligt mycket med mig på bara några veckor. Både psykiskt och fysiskt. Dessutom blev jag ju friskförklarad för bara några veckor sen. Det säger ganska mycket!
 
Så om du frågar mig idag om när man ska eller får börja träna igen om man har ätstörning så blir mitt svar typ såhär: 
Fråga dig själv varför du tränar och varför du vill träna? Vad är ditt mål med din träning? Va ärlig mot sig själv det är jätteviktigt! När du kommit fram till de svaren frågar du dig själv kommer jag klara av att ge min kropp tillräckligt med energi för att träna? 
Om du innerst inne vet att svaret kommer bli nej. Då ska du inte träna och vet du varför? Kan du inte ge din kropp den energi som krävs för träning finns det ingen mening med att träna. Vi tränar för att må bra, bygga muskler, bli starkare, smalare och snyggare. Visst? Alla har vi olika mål eller hur? 
Oavsätt mål med träningen krävs det att man äter ordentligt, att man ger kroppen det den behöver. Bra mat och mycket mat. Utan mat stannar ämnesomsättningen upp och du förbränner inprincip ingenting av det du stoppar i dig för att kroppen sparar på den lilla energi som du får i dig och om ditt mål är att gå ner i vikt kan detta ge motsatt effekt.
Du kommer heller inte bli starkare eller kunna bygga muskler utan mat.
En bening, slapp, blek, sjuk kropp är ingen snygg kropp så utan mat kommer du inte bli snygg. 
Så länge du inte klarar av att ge kroppen vad den behöver finns det ingen mening med att träna för du kommer inte nå dina mål.  Snarare tvärtom. Du kommer bryta ned dig själv, bli deprimerad och du kommer bli svagare. Tro mig jag vet. ÄT människor ät! ni kommer må bättre och ni kommer nå era mål. 
Jag har inte blivit bra på min friidrott för att jag struntat i att äta. Jag har blivit bra på det för att jag är envis, för att jag har börjat lyssna på min kropp och ge den den maten och energin som den behöver. 
 
När ska människor förstå att mat är inget man ska undika? Mat är något som vi behöver för att fungera och orka leva! ALLA människor behöver mat och vi behöver mer än vad vi tror. 
 
Tack för mig. HEJ! 
 
 
 
 
 
 

Att övervinna rädslor

Kategori: Fina stunder

Idag har jag vunnit över en av mina största rädslor. Att springa i bara sportbh på överkroppen. Jag har aldrig gjort det tidigare för att jag skämts och inte känt mig bekväm med det. Men idag kändes det självklart. Jag är stolt över min kropp och över mig själv. Jag är stolt över att jag tagit mig såhär långt och att jag är starkare än någonsin. Jag är verkligen lycklig! 

Idag är en speciell dag.

Kategori: Fina stunder

Idag blev jag officiellt friskförklarad. Yeeeeeey! 
 

När blev vanlig mat och godis ett fusk?

Kategori: Om mig

Jag vill börja med att säga att det jag skriver här är vad jag tycker och jag respekterar andras beslut och val här i livet men anledningen till att jag skriver detta inlägg är för att det är något jag reagerar på och tycker inte det borde vara som det är. Det handlar om allt vad "cheat-day" heter. 
 
Jag respekterar alla människors val och livsstil, verkligen. Vad det än handlar om! Vill man inte äta kolhydrater, godis, kakor, ja vad det nu kan vara så fine! Vill man träna för att nå mål, bli grym på det man gör, fine!
Jag vet ju själv att jag brinner för min träning och mina mål och hur viktigt det är för mig.
Men något som jag blir irriterad på är att allt det här kring mat är så laddat. Man ska inte äta det, man ska inte äta si man ska inte äta så. Man får cancer, man blir sjuk och man blir tjock av all mat.
Äter man godis, fuskar man. Äter man allt som man inte "borde" äta, då fuskar man. Fast gör man verkligen det? När blev mat och godis ett fusk? Och varför?
 
Jag tycker bara det är så dumt att kalla det fusk. Vad man väljer att äta och hur man väljer att äta det är upp till var och en. Men i den värld vi lever i nu är det inte okej att äta vad man vill för att man fuskar och är inte det ganska sjukt? Vi alla behöver mat. Vissa mer, vissa mindre så är det bara. Vi glömmer bort att lyssna på våra egna kroppar och gör bara vad tidningar, reklamer och människor runt omkring oss säger åt oss att göra. För att det är så man ska leva för att leva hälsosamt, det är så man ska leva för att vara duktig och för att det är så man borde leva. Men är det verkligen hälsosamt att leva ett liv med måsten och tvång? Av egna erfarenheter, nej. 
För det som funkar för din bästa kompis kanske inte funkar alls för dig och det som funkar för dig kanske inte alls funkar för din kompis. 
 
Jag skulle vilja säga att man "gömmer sig" bakom ordet "cheat-day". För det är ju inte okej att vara sugen på godis. Det är inte okej att äta kolhydratsladdad mat om man inte kallar det för "cheat-day". Om man inte kallar det för att fuska.
Jag hatar det där. För det är okej att äta godis, det är okej att tycka om godis, det är okej att äta kolhydrater och det är okej att äta vad DU vill. Det är helt enkelt okej och framför allt normalt att känna sig sugen på godis i bland. Utan att man behöver kalla det fusk. Det skapar så mycket onödig ångest och så mycket onödiga tankar. Kanske inte för alla men för mig bland annat och andra som är eller har varit i samma sits som mig. 

För vet ni? När kroppen är sugen på godis, känner sig hungrig,känner sig törstig, känner sig trött så vill den tala om för oss att något saknas.
Är du godis sugen, har du förmodligen lågt blodsocker och behöver äta något. Det behöver inte vara godis men eftersom du är sugen på det kan det ju vara gott. Visst? Annars testa äta en ordentlig måltid och låt det inte gå förlångt tid mellanmåltiderna då får man lätt lågt blodsocker och blir sugen på godis. Så godis sug beror oftast på att du ätit för dåligt eller att det gått för lång tid mellan måltiderna. Vad du än väljer att äta så kom ihåg det är inte fusk. Du ger bara din kropp vad den behöver just då. 
Är du hungrig, ja då vet du ju att du behöver äta. Är du törstig då vet du ju att du behöver dricka. Känner du dig trött då vet du ju att du behöver vila. Men ger vi kroppen detta när den säger till? Lyssnar vi på den? 

I vilket fall som helst så borde vi alla bli bättre på det. För kroppen är verkligen fantastisk. Jag har lärt mig så mycket om det där och jag lyssnar på min kropp mer än någonsin. 
När var sjuk så kunde jag vissa veckor vara jättesugen på saltlakris, sill, kaviar, all mat som var lite extra salt i. Och kan ni gissa varför? Jo jag hade saltbrist. Kroppen försökt tala om för mig vad jag skulle ge den men gjorde jag det. Nej. 
En annan vecka kunde jag vara jättesugen på mjuktbröd, potatis, pasta, godis, all mat som innehöll kolhydrater. Och nu kan ni gissa varför. 
 
Och idag finns det en oskriven regel som säger att äta godis i veckan det är inte okej. Det är att fuska. Det ger ångest (för många, inte alla). Men det är fel. Jag tror nästan alla bestämt sig, någon gång i livet, att, "okej jag får äta godis 1-2 ggr på en vecka och det är fredag eller lördag". Sen är du jättesugen på godis en onsdagskväll men då "får" du inte äta och sen när fredagskvällen väl kommer är du inte sugen på godis men äter det ändå för att det är den enda dagen då du "får" äta godis och förmodligen äter du mer än vad du egentligen känner för, bara för att du vet att det dröjer en vecka till innan du får äta godis igen. Känner någon igen sig? Och tycker du det låter normalt? 
Kroppen vet inte om vilken dag det är om det är onsdag eller lördag. Den talar bara om för dig vad den skulle vilja ha just nu. Och om du skulle vara sugen på godis både, onsdag och lördag, vad gör det? Jag kan vara sugen på godis flera dagar i sträck och då äter jag godis. Men jag kan också ha flera dagar utan att jag är sugen på godis och då äter jag inte godis. Thats it. 
 
Så det jag försöker säga är bara att om vi lyssnar på kroppen, ger den vad den vill ha, sammarbetar med den så skulle vi må så mycket bättre. Både psykiskt och fysiskt.Jag vet. Jag har lärt mig lyssna och lita på min kropp. För det är inte att fuska när man lyssnar på kroppen, det är inte inget som är konstig med att äta godis eller det du vill ha. Det är naturligt. Och om vi lyssnar på kroppen hittar man en bra balans och sunt förhållande till mat och träning. En balans som passar för dig och din kropp och du skapar ett förhållande till dig själv som gör dig till en gladare, starkare och bättre människa! 
 
Jag mår idag så mycket bättre, bättre än någonsin faktiskt och jag börjar bli mer och mer stolt över mig själv. Jag är så mycket lyckligare och jag har så mycket roligare. Jag är en starkare människa, framför allt psykiskt och allt detta i kombination har gjort mig till en bättre människa. Jag är lycklig. På riktigt. 
 
Jag har sagt det förr och säger det igen. Ta hand om dig själv, det förtjänar du! 
 
 
 

Fredag

Kategori: Fina stunder

Hej på er! :)
 
Först vill jag bara säga tack till er som uppmuntarar mig med fina ord och ger mig bekräftelse på att det jag gör är bra. Det ger mig kraft att utvecklas, vilja fortsätta min resa och dessutom känns det väldigt bra att jag kan göra något bra för någon annan! Så tack. 
 
Idag åker jag till Spaninen på träningsläger tillsammans med friidrottsgänget. Ska bli så himla kul! :) En hel vecka med träning och härliga människor. Förhoppningsvis är vädergudarna med oss och vi kommer hem några nyanser brunare.
Jag vet inte hur mycket tillgång till dator och internet jag kommer ha där nere men något inlägg kanske kommer annars kommer det när jag kommer hem! :) 
 
 
Min frukost idag bestod av Havregrynsgröt kokat tillsammans med en halv banan, kanel och kardemumma som jag sedan toppade med halv banan, hallon och jordnötssmör. I den andra skålen har jag kvarg blandat med proteinpulver som toppats med hallon, kiwi och kokos. Så jäkla gott! 
 
 

min frukost och tankar kring mat.

Kategori: Om mig

Idag såg min frukost ut såhär. Och den smakade gott! För er som undrar vad det är så är det en mugcake med smak av banan och kakao. Till det hade jag idag Hallon-kvarg-kesoröra, banan, jordnötssmör, kiwi och lite kanel såklart! Drömgott. För att bli mätt och nöjd gjorde jag även en proteinsmoothie och en knäckemacka med skinka, ägg och kaviar. 
 
Frukost är bland det bästa jag vet. Mat är bland det bästa jag vet. Mat är inte längre en fiende eller något som jag mår dåligt över. För jag vet att kroppen behöver mat för att må bra. Det är tackvare maten som vi kan fungera och orka göra saker. Mat behöver vi alla men i dagsläget verkar det som om vi glömt bort det. Helt vanlig mat som köttbullar och potatismos ser många som ett "cheat meal" vilket är helt knäppt. 
 
Kroppen är helt fantastisk och den behöver massor av mat för att fungera som den ska. Det gäller inte bara mig som har haft ätstörning och anoroxi. Det gäller alla. Kroppen gör av med mer än vad man tror och det är inte mat vi blir tjocka av. Bra, näringsrik, varierad mat tar kroppen hand om och mycket av det vi stoppar i oss går åt till att se till att hjärtat orkar slå, pumpa blodet runt i kroppen, ge lungorna kraft så vi kan andas, ge hjärnan energi så vi kan prestera, i skolan, på jobbet eller vad det nu handlar om. Kroppen är fantastisk och om vi var bättre på att lyssna, på att sammarbeta med våra kroppar skulle vi alla må så mycket bättre. 
För om vi lyssnar på kroppen, ger den mat när vi känner oss hungriga, slutar äta när vi känner oss mätta, ger den det vi är sugna på så skulle allt kring mat inte vara så ångest fyllt. Mat skulle vara mat och framför allt normalt. Precis som det ska vara. 
För vi är inte lika dana. Vi alla har olika behov. Vad som är bra för mig kanske inte alltid är bra för dig. Och vad som påstås vara det bästa sättet att gå ner i vikt, upp i vikt eller vad det nu handlar om kanske funkar för vissa men för andra kanske det krävs något helt annat, just för att vi är olika och har olika behov. 
 
Att inte äta när kroppen ber om mat är egentligen bara dumt. Att strunta i att äta just då för att det där "dietprogrammet" säger att du inte får äta förens om två timmar. Det är onaturligt. Om du är hungrig, ÄT! Skit i alla måste och allt som vi "borde" göra eller följa. Lyssna på DIN kropp. Gör vad DEN ber dig om att göra. Det handlar om att respektera sin egen kropp och sig själv. För att äta ska vara naturligt men idag är det tyvärr inte så men det skulle kunna vara om alla förstod att det egentligen bara handlar om att lyssna på sin egen kropp, köra sitt race och framför allt ta hand om sig själva.
För tvång och måste kring mat gör bara att vi vill ha det som vi förbjuder oss för, ännu mer. Jag vet vad jag pratar om. Jag har under flera år nu jobbat emot mig själv och min kropp. Jag har förstört så mycket för att jag lyssnade på djävulen i mitt huvud. Men det är ändring på det nu och jag hoppas att jag fått någon där ute att tänka till. Lyssna på din kropp, våga äta och ta hand om dig själv. Allt kommer bli så mycket roligare och du kommer må bättre. För visst är det igen kul att leva ett liv med massa press, måsten och tvång?
- Nää just det! :)

Självklart handlar det inte om att bara lyssna på sin kropp när man ska ha mat osv. Det handlar om att lyssna på den hela tiden. Träning, arbete eller vad som helst. Behöver du vila från träningen gör det! Behöver du ta det lita lugnare på jobbet för att du känner att din kropp inte orkar idag. Gör det! Vi kan inte alltid vara på topp så är det bara. Det är männskligt. För det viktigaste i ditt liv det är du. Kom ihåg det! :)
 
 

Ta tillvara på livet.

Kategori: Om mig

Det gör så ont i mig. Det gör så ont att se och höra tjejer och killar som råkar ut för samma sak som jag råkade ut för. Ätstörning. Det gör så ont att jag nästan börjar gråta. Att jag bara vill krama människan och tala om för personen hur fin hon eller han är. Trots att jag inte känner dem. Jag vill kunna gör allt för dem. Kunna få dem att förstå.
Jag kan kanske inte göra allt men jag kan försöka få dem att förstå genom att berätta vad dem utsätter sin kropp för, sig själva och alla människor runt omkring. Ge dem mina erfarenter, min resa. Jag kan iallafall göra ett försök men jag vet hur hopplös jag själv var. Hur svårt jag hade för att förstå. Men kan jag hjälpa någon genom att dela med mig av min resa så är glad. 
 
Med ett friskt tänk och utan en djävul som talar om för mig vad jag borde göra så kan jag inte förstå hur jag inte kunde inse hur sjuk jag var. Jag kan inte förstå hur jag kunde få ångest över att äta en gurkskiva innan middagen, ångest över att ta något spontant, ångest över att äta god härlig underbar mat. Jag kan inte förstå hur jag kunde får ångest över allt som handlade om mat.
Under min period som sjuk fanns det inget annat än mat och träning i mitt huvud. Jag åt minimalt med mat och jag tränade mängder. Jag pressade mig och tryckte ner mig själv varje dag. Jag var värdelös och misslyckad. Jag gjorde aldrig något bra. För det kan ju alltid bli bättre. Jag levde i min bubbla och jag trodde jag var glad att jag mådde bra. För så länge jag gjorde som djävulen i mig sa åt mig att göra var den nöjd och som belöning fick jag känna att jag var bra.Att jag mådde bra. Helt sjukt om du frågar mig nu. Men då var det helt naturligt, helt normalt. 

Jag börjar nästan gråta. För under denna perioden gick jag miste om så mycket. Jag gick miste om allt det fina i livet. Livet med ätstörning och anoroxi är inget liv. Den tar allt ifrån en. Den där djävulen fick mig nästan att pressa mig så hårt att jag höll på att lämna denna jorden. Jag var nära döden på riktigt. Som tur var dog jag inte. Men jag dog på många andra sätt. Och jag kommer aldrig kunna förändra den tiden som varit. Hur mycket jag än skulle vilja. 
Jag har slitit på min kropp och min kropp tål inte mycket. Jag har utsatt mina vänner, min familj och min omgivning för jobbiga, tunga, svåra, onödiga situationer. Fått dem att må dåligt. Och det förstod jag inte. Jag förstod aldrig hur krävande och jobbig jag var. För det är man. Jag har varit ifrån det jag älskar så mycket i flera månader, träningen, pga av att jag höll på  att träna ihjäl mig. Jag har legat sömnlös flera nätter och tänkt på vad jag ska "få" äta på min "unnar-dag". Jag har tyckte jag varit tjock trots min sjuka undervikt. Jag har gråtit mängder över hur jag ser ut och mat som jag ätit. Jag har struntat i att följa med vänner på fester. Rädd för oväntade mat stunder och att någon ska bjuda på något. Jag har missat allt det som ska vara roligt för att jag varit rädd för mat, oväntade stunder eller inte haft orken till mer än träning och planering av mat och träning. 
 
Jag är frisk i tanken nu. Jag mår bra psykiskt. Det har tagit långt tid men nu mår jag så mycket bättre. I huvudet. Men min kropp mår inte bra. Den tål inte mycket. Är sliten och mager.Jag har just nu ett blodvärd som ligger alldeles för lågt. Allt detta för att jag för två år sedan tog beslutet att gå ner i vikt.
Det jag vill säga är de beslut ni tar kan drabba er negativt resten av era liv. Jag kommer alltid vara känslig och jag kommer alltid få vara uppmärksam och tänka extra på vad jag gör, hur jag gör. Jag får helt eneklt leva med det och jag accepterar det men jag vill bara säga till er, som fortfarnade har chansen att göra en förändring, gör inte som jag. Pressa inte dig själv och din kropp så du mår dåligt. Ta hand om dig själv och ta hand om de liv du fått. För det är du värd. Det är din kropp värd.