Jag känner mig orättvis och egoistisk när jag säger att jag känner mig ensam. När jag säger att jag känner mig lämnad. När jag säger att det känns som att ingen bryr sig. När jag säger att jag faktiskt inte, iallafall inte idag, vet vad jag lever för.
Jag hör hur det låter. Hemskt. Men det är såhär jag känner. Smärtan tar över min kropp. Tar all kraft och jag undrar om jag gör något fel? Om jag är jobbig? Om jag borde göra på något annat sätt?
Det var aldrig min mening att det skulle bli såhär. Det var aldrig meningen att vara till besvär. Göra någon illa.
Jag var bara tvungen att lätta mitt hjärta lite.