Erika Lindeblad

Om min Sjukdom

Kategori: Tankar

Det finns saker i livet man inte kan ändra på. Inte ta bort eller förneka. Min kamp mot ätstörning och anoroxi är en sån sak. Jag kan inte ändra på att jag varit där. Jag kan inte ta bort den historien och jag kan heller inte förneka den. Inte längre iallafall. Inte nu när jag nästan är frisk. Nästan helt fri. 
Förneka min sjukdom det gjorde jag länge. Inte ens när de sa att jag kunde dö förstod jag allvaret och det är då jag förstår, nu jag förstår, att det var riktigt illa. Döden skrämmde mig aldrig. Låter hemskt och det är hemskt. Men jag antar att jag mådde så dåligt att jag var för sjuk för att ens bry mig. För sjuk för att inte bry mig om det fina i livet. Det är så fruktansvärt hemskt. 
I över ett år nu har jag varit i ständig kamp mot djävulen som levt inom mig, som bestämt över mig och mitt liv. Mina handling och beslut. Därför är jag så himla glad att jag äntligen kan bestämma över mig själv. Göra det jag vill. Göra det jag tycker är roligt. Äta det jag vill och vara stolt över mina handlingar. Och ta egna beslut. Det här är för många en självklarhet men om man lever med ätstörning och anoroxi är det inte så. Långt ifrån. 
Jag är inte stolt över att jag hamnade i allt det här. Verkligen inte. Men jag är stolt över att jag tagit mig hit. Hit där jag är idag. Och på vägen har jag lärt mig så ortoligt mycket om mig själv, om livet och om människor i min närhet. Så länge har jag känt att det här var ett misslyckande. Och det var det till viss del. Men när jag ser på det med friska ögon kan jag se allt detta som en lärdom, massa kunskap och en stor livserfarenhet som jag faktiskt inte skulle vilja vara utan. Jag säger inte att jag är glad att jag varit där jag varit eller att jag utsatt mig själv för den faran och utsatt andra för den oron jag nu vet de hade. Men jag är glad att jag lärt mig något utav det. Att jag kan hjälpa andra från att inte hamna där jag varit. För en sånhär sjukdom den tar allt i från en. Verkligen allt. Och tillslut vet man inte vad eller vem man lever för. Därför bryr man sig inte tillslut. Inte om någonting mer än det som ätstörningen tycker är viktigt. Och man gör allt för att leva upp till förväntningarna som någon i ditt huvud talar om för dig att du måste leva upp till. Såhär ska du göra, det ska du inte göra, träna det, ät det, ät inte det osv.. Jag trodde och hoppades på att jag skulle bli nöjd, glad och lycklig. Det blev jag aldrig. Det blev raka motsattsen. Missnöjd, ledsen och deprimerad. Dygnet runt. 
 
Jag är som sagt glad över att jag har den kunskap jag har om detta. Men jag kan inte låta bli att tänka på var jag hade varit som dessa bekymmer aldrig kommit in i mitt liv, vad jag hade gjort, alla utgångar som jag missat för att jag var för rädd och för trött för att göra något annat än vara hemma, vad jag hade gjort om jag inte känt att jag var tvungen att träna varje dag minst en timme fast jag egentligen bara ville umgås med mina vänner. Vem hade jag varit?
Jag kastade bort så mycket värdefull tid på något som egentligen inte ska ha så stor betydelse. Jag menar jag kunde haft så mycket roligare, mått så mycket bättre och varit så mycket lyckligare om jag inte hade lagt så mycket fokus på att vara rädd för att inte räcka till, vara tillräckligt bra eller se tillräckligt bra ut. 
Jag tänker på detta ibland. Det gör jag. Men jag kan inte ändra på det förflutna jag kan inte ta tillbaka någonting. Och idag mår jag bra. Idag lever jag med vanliga bekymmer sånt som ska finnas i ett vanligt liv. Jag känner mig normal och utan det jag gått genom hade jag inte varit den jag är idag och det hade varit synd. För idag, nu, trivs jag ganska bra med livet och vissa saker i livet kan man inte ändra på, ta bort eller förneka men man kan acceptera det som varit och lära sig leva med det. Livet är värdefullt. Alldeles för värdefullt för att kasta bort på saker som får dig att må dåligt. Va glad att du är du! 
 
 
 

Kommentarer

  • JOSEFINE ANDERSSON säger:

    ville bara påminna om att en ny omgång av 'Veckans Favvo' finns uppe, och jag tycker abso-fucking-jäkla-lutely att du ska vara med igen om du vill :D
    PUSS

    2012-10-08 | 08:01:38
    Bloggadress: http://josefineandersson.se

Kommentera inlägget här: