Erika Lindeblad

Jag tänkte ta mig tid. Tid till att berätta. Berätta vad jag går genom. 
För igår gjorde jag något jag inte trodde jag skulle göra. Något som jag länge funderat på att göra men bara skjutit på för att jag helt enkelt inte varit redo tidigare. Jag berättade. Berättade framför cirka 20 personer som bara stirrade på mig. Jag sa som det var. Inför hela min klass. Jag har ätstörning. 

De där orden skrämmer mig. Det händer någonting i mig. Det är helt enkelt sanningen som skrämmer mig. Sanningen som gör sig påmind. Verkligheten som talar och jag skäms. Ja jag skäms faktikst. Skäms över hur jag kan göra såhär mot mig. Mot mina vänner. Mot min familj. Jag blir så rädd när jag tänker på var jag kunde ha hamnat. Vad jag kunde ställt till med. 
Därför blir jag så arg och lessen när folk ska nå mål hit och nå mål dit. Gå ner i vikt. Träna ihjäl sig. Äta "nyttigt". Vad fan är nyttigt!? Efter det jag har lärt mig finns inget nyttigt eller onyttigt. Mat som mat. Man kan äta allt. Men inte alltid. Variation och regelbundenhet. För tänk efter. Inte blir du tjock om du äter pizza någon gång, en bulle någon gång, en godis påse någon gång, ja vad det än handlar om så kan du äta det mesta så länge du inte alltid äter det. Men hur gott blir det då? Vart att tänka på kanske? 
För att förbjuda sig att äta grejer det gör bara att man vill ha dem ännu mer. Och dessutom kan man hämna här. Här där jag är och det vill man inte. Tro mig. 

Det sista jag vill är att någon någonsin ska behöva uppleva det här. Uppleva känsla av att ständigt vara misslyckad och ful. Känslan av att känna sig så fruktansvärt ensam. Känslan av att vilja göra saker men inte ha orken till något annat än träning och planering av mat och träning. 
Det gör så ont i mig att se och höra hur människor vill förändra sig själva. Bli smala, börja träna och så kommer det där "äta nyttigt". Frågorna jag ställer är, som jag redan vet svaret på, men ställer ändå. Blir man lyckligare? Har man roligare? Blir man nöjd?
Nej. Nej. Nej. Man blir inte lyckligare. Man har inte roligare OCH man blir aldrig nöjd.
Man övertygar sig själv hela tiden om att man en dag kommer blir lycklig, ha roligt och vara helt nöjd men det kommer aldrig. Istället är man besviken, lessen och deprimerad. 
Jag skulle därför vilja säga. Så länge du inte är dödligt sjuk pågrund av övervikt och faktiskt behöver göra något för att kunna överleva och leva ett bra liv så säger jag. Lev som du vill. Lev ditt liv som om det vore den sista. Njut av allt det du tycker är roligt. Njut av det liv du faktiskt fått. Ta alla möjligheter du får. Det är bara du som kan leva ditt liv och vi har våra liv bara till låns. Vi har fått en chans. Ta den chansen och ta till vara på den på bästa sätt.

Gör inte som jag. Kasta inte bort värdefull tid på sånt som egentligen inte har stor betydelse. Lev inte för någon annan än dig själv. Kasta inte bort sekunder, minuter, timmar, dagar, veckor, månader, år på att fundera på hur du ser ut och hur du tror att andra vill att du ska se ut. Det gjorde jag. Jag ångrar varje sekund. Och framför allt. Jag blev ingen lyckligare människa för att jag gjorde en ytlig förändring. Det var den mentala. Den inre delen som skulle jobbat med. Jobbat på att gilla mig själv för den jag är. För jag var bra. Jag var lycklig. Jag hade roligare. Men jag var aldrig riktigt nöjd. Och jag tror det är där det brister. Man blir aldrig nöjd. Tyvärr. Men jag var iallafall lycklig. Jag var iallafall en person utan ätstörning.